Ulli Diemer — Radical Digressions

• Home
• Articles
• Browse
• The Attic
• Newsletter
• About
• Contact

Rättigheter och Friheter

By Ulli Diemer

Inledningen på Volym 9, Nummer 2 av Connexions Digest

Vid sammanställningen av CONNEXIONS, som fokuserar på olika sociala eller politiska frågor i varje nummer, häpnas vi ofta av hur till synes distinkta problem visar sig vara starkt sammansmälta. Ingenstans har detta varit så tydligt som i det här numret av ”Rights and Liberties” (Rättigheter och Friheter) Medborgerliga och mänskliga rättigheter rör sig som en röd tråd genom nästan alla andra omåden inom social rättvisa och social förändring.

Kampen för att ändra kvinnors roll i samhället, till exempel, kretsar kring jämställdhet och mänskliga rättigheter. Miljöfrågor fokuserar sig på vår rätt att andas ren luft, dricka rent vatten eller leva i harmoni snarare än i konflikt med naturen. Ekonomiska frågor handlar om rätten till arbete, till en rättvis del av samhällets förmögenhet, till en säker framtid. Frågan om fred rör rätten om att få leva, fri från rädsla att bli avrättad.

Det västerländska samhället är starkt färgat av iden att vi har rättigheter som vi helt enkelt har ”rätt till”, inte att de är privilegier tilldelade av auktoriteter. Att definiera mänskliga rättigheter skapar många av vår tids starkaste politiska områden. Detta är särskilt sant om rätten till ”frihet”. Vad är frihet, för individen och för gruppen? Frihet från vad? Frihet att göra vad? Säker från vilka restriktioner att säkra andras frihet och rättigheter?

Om frihet är möjligheten att skapa sitt liv utan styrande från andra, vad är då dess beståndsdelar och villkor?

Hur fria är vi, till exempel, om vi är för fattiga för att få ett tillfredsställande hem, tillräcklig vård eller utbildning? Hur verklig är ”yttrandefriheten” om allt offentligt talande styrs av en handfull stora mediaföretag, bolag och betald reklam, och vi har inget realistiskt eller effektivt sätt att göra oss själva hörda? Hur verklig är rätten för jämställdhet, idealiskt garanterad av lag, när den möts av enorma skillnader i fördelningen av förmögenhet och makt? I ett samhälle där vår frihet i första hand är definerad som ett alternativ bland varorna på marknaden, vad händer med möjligheten att välja alternativ som aldrig blir erbjudna: till exempel att välja att bo i ett sammansvetsat samhälle snarare än att bara köpa eller hyra ett tak över huvudet.

Alla diskussioner om rättigheter involverar erkännande att mänskliga rättigheter rör både samhälle och individ och att mänskliga rättigheter därför inkluderar likväl samhälleliga och kollektiva rättigheter som individuella sådana.

Det västerländska samhället har traditionellt jämställda sociala rättigheter med medborgerliga rättigheter, våra rättigheter som individuella medborgare: rättssäkerhet, rösträtt, förenings- och församligsfrihet. Mindre, och långsammare, accepterade har varit samhälleliga och kollektiva rättigheter såsom rätten till hälsa, utbildning eller stöd vid ekonomisk motgång, eller våra rättigheter som arbetare, homosexuella eller gamla människor. Detta har varit särskilt sant när sådana rättigheter krockar – som de ofta gör – med det som det västerländska samhället anser vara den mest grundläggande rättigheten: rätten till egendom. Till exempel fackföreningar, och arbetarrätten som de försöker representera, har ofta blivit attackerade på vägnar av skyddadet av rättigheterna och friheterna till egendom.

Mer radikala uppfattningar om samhälleliga rättigheter är också ofta i stora konflikter med etablissemanget. Till exempel, att de som utför ett arbete ska ha rätten att styra över sitt arbete är en styggelse för de som nu äger medlen för att skapa förmögenheten. På samma sätt blir idén att rätten till demokrati logiskt sett betyder delat och direkt deltagande och kontroll av alla påverkade av beslut, omkullkastad som omöjlig och sannolikt ”revolutionär”. På så sätt blir rätten att rösta förnekandet av rätten att delta mer aktivt i beslutstagande.

Ändå är många av rättigheterna och friheterna som människor kämpar för ansedda så allmänna och instinktiva att det blir svårt och även farligt för de som motsätter sig dem att göra det direkt eller uttalat. Istället får de vanligtvis falskt medhåll eller så blir vissa rättigheter förnekade genom att locka med andra rättigheter.

Om en trend är tydlig i nästintill varje samhälle, är den en strävan mot centralisering, byråkrati och social kontroll, och en motsvarande nerskärning av individuella och kollektiva friheter. Den främsta drivkraften i denna process är staten, ofta länkad till och assisterad av andra institutioner, klasser och eliter, och ideologier som också utövar social makt.

Den obarmhärtiga expansionen av statsstyrda maktstrukturer blir ofta förklarade som absolut nödvändiga för att uppnå sociala rättigheter som är så allmänt ansedda som rättvisa och önskvärda. Vi får veta att; för att få ekonomisk trygghet måste vi ge mer makt åt polis och statliga säkerhetstjänster. För att skyddas mot hatlitteratur och pornografi måste vi acceptera att staten eller dess organ får bestämma vad som är lämpligt att uttrycka och publicera. För att säkra tillgången på grundläggande samhällstjänster måste vi ge upp eller drastiskt inskränka på vår rättighet att förhandla fackligt eller strejka. För att få kredit eller ett statligt jobb måste de flesta uppgifter om oss lämnas över och bli tydligt mönstrade. För att säkra en effektiv och ”rättvis” administration av programmen och institutioner skapade för att (påståendevis) gagna oss måste vi ge vika för auktoriteten hos datorerna, teknologin och hierkala , kontrollerande former av sociala organisationer.

”Om en av oss inte är fri, är ingen av oss fria”, därför att en kritisk aspekt av någon form av nekande av rättigheter, någon avvittring av friheter, är att det etablerar rätten, och förstorar makten hos staten (eller andra institutioner) att neka rättigheter, att avgöra vilka rättigheter som får levas upp till eller inte.

Av även den här anledningen måste en central beståndsdel av alla strategier för rättigheter och friheter utmana legitimiteten och makten hos staten, och dess allierade, att anta eller upprätthålla rättigheter och friheter. I slutändan är uppfattandet av legitimitet det största stödet för makt.

I praktiken kräver detta att den som söker ett friare och rättvisare samhälle inte kan lita på staten för att nå sina mål. Även välgörande åtgärder är ofta dubbeleggade, både för att de ökar vikten av staten i samhället och för att vanligtvis är vinsten man får av någon hiererkal, centraliserad, byråkratisk institution som jobbar för den allmänna välfärden en vidare restriktion av vad som inte enkelt kan kontrolleras eller förutsägas: meningsskiljaktigheter, spontanitet; viljan att bestämma själv, individuellt och kollektivt.

När man undersöker mänskliga rättigheter, hur de än är definerade, står det klart att vilka rättigheter man än tror borde finnas, eller vilka rättigheter folk påstås ha, är rättigheterna folk faktiskt har uppnådda och skyddade endast genom kamp. Rättigheter vinner man.

De kan även förloras. De kan förloras om de som ska skydda dem är för isolerade, inte tillräckligt mäktiga, inte tillräckligt organiserade eller tillräckligt vaksamma. Grupper som arbetar för att vinna eller skydda en sorts rättigheter ökar sina chanser markant om de bildar allianser med andra grupper, särskilt om dessa allianser är inte bara specialiserade, utan rotade i en förståelse för hur deras olika frågor faktiskt är delar av en större kamp för rättvisa och frihet.

Medan detta kan vara en taktik att underminera ett krav att efterleva specifika rättigheter, händer det även att legitima rättigheter hamnar i konflikt med varandra. Människor som arbetar med mänskliga rättigheter måste vara beredda på att erkänna och arbeta med dilemman när rättigheter krockar.

Detta betyder inte att vi i en värld i vilken staten är den dominerande kraften ibland måste tvinga fram en reaktion hos staten för att uppnå ett särskilt mål. Men om vi gör det måste vi vara medvetna om att genom att vinna någonting, förlorar vi samtidigt någonting också, och vi måste vara beredda på att noga väga vinsterna mot förlusterna.

En av de mest chockerande insikterna i sammanställningen av detta nummer av CONNEXIONS var den grad till vilka rättigheter och friheter är under attack även i Kanada, fortfarande ett av de friaste länderna i världen. Vi häpnades av en kommentar från en frihetsivrare som sa ”att säga att vi borde vara tacksamma för att vi bor i det friaste landet i världen påminner mig om mannen som föll ner i en ravin, bröt 85 ben, och sa att han var tacksam att han inte bröt 87”.

Trots ett par segrar har vi i Kanada mindre frihet att vara tacksamma för för varje år som går. Individuella förluster av våra friheter är skrämmande nog, men vad som är ännu mer skrämmande är omfattningen och styrkan av övergreppet.

Regeringar, bolag och konservativa element är på offensiven inom nästan alla områden, på jakt efter sätt att öka kontrollen, och reducera makten hos medborgarna, anställda och vanliga människor. Deras motivation är för vårt eget bästa – som de kallar det . Det ifrågasätts knappt om de vet vad som är bäst för oss, eller vad som ger dem rätt att ta beluten.

Frågan är huruvida vi vill låta dem fortsätta öka sin makt på bekostnad på vår. Över hela Kanada kämpar grupper för att skydda och öka våra rättigheter och friheter. Det finns fler sådana grupper än vi har kunnat nämna i det här numret av CONNEXIONS. Vi har försökt att beskriva några av de främsta och mest representativa av dem.

Karl Marx såg att ” Bara den nation är fri som inte berövar andra friheten ”. Vi garanterar vår egen frihet genom att stödja andras rättigheter och friheter.

Ulli Diemer
1984

Översatt från engelskan av Melindah B Lavesson

October 2007. First published in the New Internationalist #331 (January-February 2001 issue).

Aussi disponible en français: Abandonner l'intérêt publique.
También disponible en español: Abandonando el Interés Público.