Ulli Diemer — Radical Digressions
Blogs
Att överge allmänintresset
Ulli Diemer
Dag: lördag, 13 maj, 2000. Vädret: varmt, soligt med delvis moln
Tid: 15:15 Centraleuropeisk tid, 9:15 enligt Nordamerikas östliga tidszon. Tid att leka utomhus om du är barn. Tid att slappna av om du är vuxen, att göra lite husarbete, dricka en kopp kaffe eller ett gott glas iskallt vatten.
Tid att, om du bor i den lilla kanadensiska staden Walkerton, Ontario, gå nerför Durham Street för att tillsammans med grannarna titta på den brusande floden Saugeen. Den har svämmat över efter de ovanligt stora skyfall som kom föregående dag och natt. Parken, ett par motsatta gator och flera otursamma bilar är under vatten, men eftersom inga människor kommit till skada spelar den materiella skadan inte så stor roll.
Tid att, om du bor på Tollensstraat i den holländska staden Enschede, släppa vad du håller på med och se brandbilarna fara förbi på väg mot pappersfabriken längre ner på gatan där det tydligen har börjat brinna.
Tid att, med nöd och näppe hinna få tag i barnen och springa tillbaka in i huset när två explosioner i den brinnande fabriken får fönsterna att skaka och bråte att flyga genom luften.
Fem korta minuter senare är tiden slut. Den påstådda pappersfabriken än egentligen S.E. Fyrverkerier och klockan 15:30 antänder 100 ton sprängmedel i en tredje och förödande explosion. På Tollensstraat står inga hus kvar. I det omgivande medelklassområdet Mekkelholt är 400 hus totalförstörda och ytterligare 1 000 är skadade. Åtminstone 20 människor ligger döda; mer än 900 är skadade.
Under de följande dagarna byts misstro och chock mot ilska och krav på svar. Det visar sig att S.E. Fyrverkerier i flera år har stritt mot de flesta säkerhetsförordningar och trots det godkände staten blint tillstånden om och om igen. De lokala myndigheterna och räddningstjänsten blev dock inte ens informerade att ett fyrverkeriföretag fått tillstånd att starta sin verksamhet mitt i ett bostadsområde. Den holländska regeringen har på så sätt varit kriminellt vårdslösa.
Samtidigt, flera hundra mil bort i Walkerton, är dagen lugn och till synes helt vanlig. Men utom synhåll, under marken, har något hänt och fastän invånarna inte vet det än, kommer Walkerton aldrig att bli sig likt. Vatten förorenat med boskapsgödsel har trängt in i de dåligt förseglade dammar från vilka Walkerton tar sitt vatten; passerat genom ett dåligt underhållet reningsverk i vilket kloreringssystemet är ur funktion och blir nu pumpat in i varje hem. Inom loppet av några dagar är sju människor döda och ytterligare 2 000, nästan halva stadens invånare, har blivit svårt sjuka.
Även i Walkerton följer dagar och veckor av ilska och krav på svar. Boende får veta att Ontarios lokala myndigheter, ansvariga för drickvattnets tjänlighet, har avvecklat vitala delar av folkhälsans infrastruktur för att dra ner på administrativa kostnader och arbete. Myndigheterna har, visar det sig, medvetet ignorerat varningar från egna experter och företag som hävdar att nedskärningar i samhälls- och hälsoskydd äventyrar folkhälsan. Att föredra ‘fri marknad’ och minska myndigheters inflytande har lagt en grund för katastrof genom nerskärningar av inspektörer, nedstängingar av testlabb och eliminering av rapporterings- och upprätthållandeprocedurer.
Tragedierna i Enschede och Walkerton är olycksbådande omen – dödliga exempel på en skrämmande trend i de industriella länderna. Regeringar antingen avvecklar eller ‘skär ner’ till och med på de viktigaste fuktionerna som ska skydda allmänheten från fara, eller lämnar över dem till privata företag utan ansvarstvång. Resultaten kan bli förödande.
I november 1999, i den italienska staden Foggia, dör mer än 50 människor när ett femvåningshus i ett arbetarklassområde plötsligt kollapsar mitt i natten. Utredare tror att rent byggfusk, tillsammans med brist på standarder för förstärkning av byggnader, är anledningen till kollapsen. Efterföljande inspektioner avslöjar allvarliga strukturella fel i andra byggnader uppförda vid samma tid. Boende blir snabbt evakuerade.
I Turkiet är antalet döda i jordbävningen i augusti 1999 mycket högre än det behöver vara för att byggnader som påståtts vara byggda för att tåla en jordbävning visar sig ha brutit mot byggnadsstandarder. Ett upprop startas men får liten effekt. Ett år senare har ingen åtalats och några av entreprenörerna vars fuskbyggen kollapsade vinner kontrakt att bygga ersättningsbyggnaderna.
I Belgien visar sig sommaren 1999 stora kvantiteter mat, inkluderande kycklingar, ägg, mjölkprodukter, fläsk, kött och bröd, vara smittade med dioxin och PCB. Kemikalierna hade blivit mixade med animaliskt fett och detta blev sedan blandat i djurfoder för boskap. Detta görs fortfarande ofta i modern uppfödning, trots allmänhetens ilska över Galna Ko-sjukan, som kan sammankopplas med boskap som uppfötts på biprodukter från kött. Efter att ha fått vetskap om smittan höll de belgiska myndigheterna tyst i fyra veckor innan de informerade allmänheten. En officiell anledning till förseningen var att regeringen först ville utföra fler tester för att konfirmera resultaten innan de ville utsätta producenterna för besväret att förstöra sina produkter.
Senare samma sommar vill Belgien höja den godkända gränsen för dioxin i livsmedel med argumentet att tidigare standarder var för strikta och därför alltför besvärliga för producenterna.
Taktiken att sänka hälsostandarder snarare än att göra potentiellt dyra förändringar för att uppnå dem är populärt hos lobbyistgrupper inom industrin. Ett ökande antal regeringar väljer att möta industriernas krav även om det innefattar högre risker för allmänheten.
I USA blev en lagstifting rörande pesticider avlöjad – efter den blivit antagen – att ha blivit skriven av en lobbyistgrupp som jobbat i bakgrunden. Den nya lagen, en nästan ordagrann kopia av lobbyistgruppens motion till vänliga lagstiftare, gör det svårare för kontrollanter att begränsa existerande pesticider och gör det lättare för företag att släppa nya kemikalier på marknaden. Tidigare var det nödvändigt att bevisa att ett bekämpningsmedel var säkert att använda, men den nya lagen vänder på skyldigheten för bevis. Ett nytt bekämpningsmedel kan nu bli släppt på marknaden såvida inte statens kontrollanter kan påvisa slutgiltiga bevis på att det inte är säkert. Eftersom sjukdomar kopplade till pesticider kan ta flera år att visa sig är farorna med detta sätt tydliga.
Det börjar bli allt tydligare att vi bevittnar en drastisk tillbakagång av de system och strukturer vilka Västvärlden utvecklat för att säkra allmänhetens hälsa och säkerhet under mer än ett århundrade. En ny generation politiker och affärsledare, genomsyrade med sin «fri marknad»-ideologi omkullkastar med liten tanke på eller förståelse för konsekvenserna, verktygen som tidigare generationer byggt bit för bit för att mildra de farligaste aspekterna av den industriella civilisationen.
Vad vi förlorar som resultat är inte bara specifikt säkerhets- och regulationsmekanismer, dock väldigt viktiga, utan förståelsen för varför de existerar, varför de infördes från början. De hårt tillkämpade erfarenheterna; katastroferna som våra förfäder fick erfara till ett högt pris, faller i glömska. Allen Kennedy hävdar i sin bok The End of Shareholder Value att stora företag har genomgått en stor förändring de senaste två decennierna främst genom att överge traditionella strategier med långsiktig tillväxt av företag och hellre ser en maximering av omedelbar vinst. Chefernas inkomst består främst av avkastning från sina aktier och inte sina löner. Deras aktieägare önskar även de snabba och stora vinster på aktiemarknaden, och gör cheferna mer angelägna än någonsin att maximera inkomsterna på väldigt kort tid. Detta medför att även företagens egna långsiktiga intressen ofta blir offrade. Kennedy listar exempel på stora företag som säljer av tillgångar och kapar forskning och utveckling för att få aktievärdet att stiga.
Modellen för att bli rik är nu en high-tech uppstart, vars IPO (Initial Public Offerings) skapar förmögenheter åt dess grundare, fastän företaget i sig kanske inte gör någon vinst eller inte ens släpper någon produkt på marknaden. Kennedy citerar en verkställande direktör vid ett av de största företagen som viftar bort frågor om kortsiktigheten i hans agerande med kommentaren “Varför... skulle jag bry mig? Jag kommer att vara borta sen länge innan någon fattar något.”
Samtidigt har regeringar ingjutna i samma fri marknad-ideologi blivit övertygade att den privata sektorn är den effektivaste försörjaren av flest produkter och tjänster, och att om en tjänst absolut måste tillhandahållas av den offentliga sektorn så ska den formas efter den privata sektormodellen eller tillhandahållas i samverkan med den privata sektorn. Socialdemokrater och centerpolitiker delar denna absoluta tillit till den privata sektorn med sina konservativa rivaler. Resultatet är, alltför ofta, att ansvaret för att säkra allmänhetens säkerhet hamnar i händerna på företagen som hamnar i en intressekonflikt: ju mindre de spenderar på infrastruktur, underhåll, säkerhetsutrustning och personal; ju högre blir deras vinst.
Den potentiella kostnaden för denna intressekonflikt blev uppdagad genom undersökningen av tågolyckan vid Paddingtonstationen i England, där 31 människor dog när ett tåg körde förbi ett rödljus. Thames Trains, det privata företag som ägde det livsfarliga tåget, hade året innan beslutat att inte utrusta alla sina tåg med ATP (Automatic Train Protection), ett system som stannar tåg som passerar rödljus och som kunde ha förhindrat olyckan. Beslutet togs trots en liknande olycka i Southall 1997, och trots upprepade incidenter där tåg passerade rödljus och med nöd och näppe missat att kollidera. Thames Trains ansåg att kostnaden för systemen på 5.26 miljoner pund var för stor men samtidigt betalade företaget ut 4.23 miljoner pund i aktieutdelning till aktieägarna samma år som beslutet togs att inte installera ATP, och ytterligare 3.25 miljoner i aktieutdelning året därpå.
En annan dramatisk varning om vart denna taktik kan leda drabbade Auckland, Nya Zeeland tidigt 1998. Huvudkabeln som försörjer Auckland centrum med ström gick sönder och centrums affärsdistrikt blev helt strömlöst. Försök att få systemet att fungera igen var tröstlösa; det tog 66 dagar att få tillbaka strömmen. Det normala livet stannade upp; bostadshus och affärsbyggnader var tvungna att utrymmas. En uppföljande undersökning visade att det privatägda elbolaget hade misskött basal infrastruktur och avskedat underhållspersonal. Under offentligt ägande hade elbolaget underhållit reservkablar som kunde användas in händelse av fel i huvudkablarna. Det privatiserade företaget hade eliminerat denna extra kapacitet som en onödig kostnad.
Samma trångsynta logik kom i ljuset tack vare skandalen med Ford Pintos exploderande bensintank på 1970-talet. Internationella Ford-dokument visade att Fords chefer kallblodigt hade vägt kostnaden för att återkalla bilarna och fixa bensintankarna (11 dollar per fordon) mot kostnaden för uppgörelser för stämningar från individer skadade eller dödade av exploderande bensintankar (ett överkomligt snitt på 67 000 dollar för ett brännskadeoffer, 200 000 dollar för en död) och kom fram till att det skulle bli billigare att betala ut försäkringskraven och fortsätta låta tankarna explodera.
Utredare undersöker nu huruvida liknande uträkningar kan ha spelat en roll i bristen att agera angående problemet med däckmönster som släpper hos Ford Explorer med Firestone-däck. Mer än 150 dödsfall i flera länder har blivit kopplade till mönstersläpp på dessa däck. Enligt avslöjanden från undersökande reportrar valde Ford och Firestone att inte informera myndigheterna i USA om att ett problem existerade, trots att de redan hade gjort återkallanden av problemdäck i Saudiarabien och Venzuela och var involverade i skaderegleringar från offer och famljer till dem som blivit dödade i krasherna. Som ett villkor vid förlikning med offren krävde Ford och Firestone att bevis som uppkommit i fallen skulle vara konfidentiella. Hade felet blivit allmän vetskap tidigare hade utan tvivel flera liv kunnat räddas.
“De som inte kan minnas det förgångna” sa George Santayana, “är dömda att upprepa det.”
Industriella samhällen lärde sig, utdraget över decennier, att privata intressen inte kan vara litade på att säkerställa det allmänna intresset när det skiljer sig från deras egenintresse. Det var en svår läxa, lärd på bekostnad av många liv, men resultatet var att gradvis, bit för bit, land för land, blev en allmän infrastruktur av regler och föreskrifter och instanser och förfaranden införda att skydda allmän hälsa och säkerhet. Den infrastrukturen blir nu underminderad, inte bara utifrån, utan innanför själva regeringen.
Vi måste kanske lära om de bittra läxorna som våra förfäder lärde, på vår egen bekostnad.
Först publicerad på engelska i The New Internationalist #331 (utgåvan januari-februari 2001)
Översatt från engelskan av Melindah B Lavesson
Also available in Chinese: here (simplified) and here (traditional).
Also available in English: Abandoning the Public Interest.
También disponible en Español: Abandonando el Interés Público.
Aussi disponible en français: Abandonner l'intérêt publique.
Also available in German: Desintresse am Öffentlichen Intresse.
Also available in Hungarian: here.
Also available in Italian: L’abbandono dell’interesse pubblico.
Also available in Japanese: Abandonando el Interés Público.
Also available in Portuguese: Abandonando o interesse público.
Also available in Swedish: Att överge allmänintresset.